Uuh, jag är inte morgonpigg.
Började dagen med att ladda iPoden, starta en maskin med disk.
Ja och börja plocka undan och städa det sista då jag inte hann det igår.
Kom hem vid halv nio och då hade vi inte ätit ännu, så blev klar vid halv elva ungefä.
Och vid den tiden måste jag sova, om jag ska vakna vill säga.
Iallafall, igår gick käpprätt åt helvete, han har aldrig någonsin varit såhär svår att lasta, så jag gav upp.
VILKET ALDRIG HÄNDER, Right ?
Så jag gick därifrån och tårarna sprutade, jag kände mig så j*vla svag och hjälplös.
Självklart kom sötJosse och tröstade mig lite, hon behöver liksom inte säga något.
Bara stå där, som en riktig vän ska göra.
Sen kom mamma och gnällde över att hon inte kunde lasta, och det kunde ju inte jag heller.
Och nu tänker ni att jag är värsta mesen, men ikke.
Jag har aldrig någonsin sett en häst så rädd som han var, och då har jag ändå hållt på sedan jag var fyra också.
Vi prövade med linor, vilket han är rädd för.
Förstod nästan hur det skulle sluta och jag tror att det var det som jag börja grina för, för att jag såg honom så rädd.
Jag vet inte, efter typ en timma så försökte Jonas, det tog sin tid, men han ville verkligen inte.
Så kollade King på mig som om att han bad om ursäkt.
Så jag gick bakom honom, och han gick in, in utan problem.
Det var hans sätt att säga förlåt.
Sen att lasta ur, han har ALDRIG gått ut så fint!
Han bad verkligen om ursäkt, då blev jag stolt igen.
Så nu är han på plats, han gick tillochmed in i stallet utan problem!
Fast att gå in i boxen, det var lite läskigt sa han, han frustade och flåsade som en galning.
Men han såg att det fanns gottis i krubban sen, och det har han gjort sig förtjänt av.
Nu står vi alltså på Krustorp.
Äntligen.
