Min erfarenhet av min "nuvarande" skola
Tänkte berätta lite om min "nuvarande" skola.
Om hur falskt det faktiskt är.
Jag är inskrivren på denna skola.
Utvecklingscenter Friskola i Oxelösund.
De har gått ut i både tidningar och i radio att om man behöver hjälp så får man det man behöver, man syns i mängden och det är bara att kontakta vid behov.
Jag har mailat, bett om hjälp. Men har jag fått den?
- Nej.
Jag vet faktiskt inte hur många gånger jag blivit sviken utav skolor och vuxna människor, med för mycket makt.
Jag kan förmodligen inte räkna det på mina fingrar iallafall, men hur i helvete kan de då får fortsätta?
Om de inte håller det de lovar?
Min egen upplevelse av skolan:
Jag kom dit, och känder inte många människor.
Tror det var josefin och Emelie, inte för att Emelie var där speciellt ofta.
Men det här inte hit.
I början var det väl som vanligt, tills man började komma in i "gänget"
Jag kunde inte konsentrera mig på lektionerna, för att det var alltför mycket prat, för mycket som störde mig helt enkelt.
Och ibland kunde det ta evigheter innan man fick hjälp.
Min favorit lärare var Karin, hon var inhoppare för våra svenska och engelska lärare Åsa och Åsa.
De skulle få bäbisar och vara mamma lediga.
Karin var sträng, snäll, underbar och förstod vad hon höll på med.
Det gjorde mig glad, på hennes lektioner var de ända jag kunde jobba fullt ut, och det gav resultat.
Innan Karin kom till oss hade jag Åsa i engelska, en kraftigare kvinna.
Hon kunde gå iväg i lektionerna, vara borta en stund.
Då blev det livat, röra och obehag.
Sen kom hon tillbaka och det blev tyst.
Man skulle gärna prata engelska, men jag fick inte ut någonting utav hennes Lektioner.
Likaså med Åsa i Svenska, hon var liten och nätt, med stora ögon.
det var i princip samma sak i hennes "rum", så mer skriver jag inte om dem.
Lajos var våran mentor och lärare i CNC & CAD, vet inte om det var någonting mer?
Hos honom var det " gör om gör rätt " ungefär, eller " Gör om från början "
En kul grej i början, men i längden blev det skit tråkigt och han hade en tråkig attityd.
Ibland var han underbar och lät en göra det man ville, han kunde komma och prata med en.
Men andra stunden så vände han ryggen till, jag känder att jag inte fick någon ro där.
Han kunde gnälla om att det blev fel, att man inte gjorde någonting.
Men hur lätt är det när man inte kan? Eller får förklarat hur man ska göra?
Ett tvång i verkstan var även att man skulle ha skolans arbetsskor från biltema, jätte obekväma och man fick ont i fötterna.
Det andra kraver var att man skulle ha arbetsbyxor, som "inte skulle smätla"
Tjena, de vi fick gav stora blåsor när det kom svetsloppor.
Det tredje var att man skulle ha deras skjorta, men jag vägrade.
Den var stor och äcklig, jag hade ofta ett linne eller något annat.
Då fick man tillsägelse.
Sen var det de vanliga, inga ringar, smycken, håret ska vara i toffs, inga mobiler, mp3, osv.
Sen hade vi en till lärare, han heter.. jag minns helt ärligt inte vad han heter, jag kallar honom Mario.
(Han ser ut som Mario, ni vet tvspelet?)
Han gillade jag inte, han var våran svetslärare.
Ibland så kom vi överens, hon visade mig ofta hur man svetsade, eller ja , två gånger tror jag.
Sen var det tråkigt och jag ville gå därifrån, just för att jag bara fick fasa och dra några linor.
Sen kommer vi till Uffe, det var min absoluta favorit.
Han var så snäll, hade temprament och han är nog den enda jag saknar idag.
Som jag helt ärligt kan säga att jag önskar att jag hade kvar.
Han hade ritningslära och någonting mer tror jag?
Där fick jag saker gjort, han såg saker över "dörrarna" om ni förstår vad jag menar?
Han såg problemen, och löste dem, han hjälpte så gott han kunde.
Ibland gick jag gråtandes därifrån för att jag verkligen inte klarade pressen.
Då kom han och tröstade en, han lyssnade.
Han är toppen.
Sen hade vi en till Uffe, han hade matte.
Han var väl rolig, men jag fattade inte ett skit av vad han egentligen menade.
Ett år senare, så går jag inte dit igen, nu har det gått ett år och jag har bara slöat, om ett år ska jag ta studenten.
Men så fort jag ser skolan så får jag ångest, jag vägrar att gå dit igen.
Det var mina ord om den skolan.
