Ett ynka litet sms.
Smsade pappa idag, tror ni att han svarade?
Det tror inte jag..
Jag blir först arg, sen ledsen, sen arg, sen förtvivlad och nu uppriven.
Man känner sig lämnad, lämnad i sticket liksom.
Man vet inte om man gjort något fel, eller om det är såhär som det ska behöva va?
Hur ska jag själv kunna fostra mina barn, när jag inte vet hur det verkligen ska vara.. Egentligen?
Nej, jag är ledsen, som vanligt. Jag är trött på att man inte tar ansvar för sina handlingar.
Jag önskar att jag kunde säga att jag hatade honom, men det gör jag inte.
Han är min pappa, som jag älskar.
Men älskar han mig? Det skulle jag vilja veta.
Nej nu bryter jag ihop.
Har en farsa som är världens största egoist.
Han blev kär i alkoholen, tar familjen sist.
Jag skulle vilja säga att jag inte bryr mig ett piss.
En ensam fågel som bär på tok för stor kvist.
