Vi blundar för det vi inte vill se.
Har ni tänkt på hur mycket vi egentligen blundar för?
Hur mycket man bara tar för givet.
Så som mat på bordet, tak över huvudet, en familj att komma hem till.
En del har inte det.
Jag vet att jag skrev i tidigare inlägg att jag faktiskt inte bryr mig.
Men efter att jag skickade pengar till MinStoraDag så blev jag lite mjukare, jag gjorde något för någon annan.
En barn fick sin dröm uppfylld, ett litet så sött, ååh. Jag känner mig verkligen nöjd med mig själv för några sekunder.
Sen inser jag att det finns folk som lever bakom stängda dörrar, som blir våldtagna av sina män eller kvinnor, misshandlade och förnedrade.
Som äter ur soporna för att överleva, eller de som gör allt för att få tag i en liten gnutta rus, för att slippa känna.
Det är verkligen hemskt, faktiskt.
Jag sitter här och känner mig äcklad över att vara såpass "lyckligt" lottad att jag faktiskt lever, fast jag inte är det minsta nöjd med mitt liv, jag har en underbar pojkvän som jag vill leva med livet ut.
Men jag har tak över huvudet, jag har mat att äta, jag har en säng, jag har en familj, jag kan göra mig ren, jag har en häst och jag har några få men underbara vänner.
Som faktiskt tycker om mig för den jag är.
Jag är omtyckt.
Nu kommer jag börja gråta, usch - jag är inte den som talar såhär.
